Växande du
bultar
bakom mina såriga ögonlock och
dundrar
in
Men
sprang emot mig
gjorde du
med händer
glupska som elefanter
Rev av
gjorde du
mina kläder
redan i trappuppgången
I dina vågor låg
jag och såg hur
du byggde
små vita stugor
på min mage
Slog in mig
i papper
gjorde du
och lekte
att jag var
hon
Hon lindar ditt
ludna vete mellan
sina fingrar
strilar din
lust mellan sina
tänder
jag lyssnar
plånas ut
av dina
dundrande lågor
två
dörrar bort
Rälsen vek
av och
vips
du var borta
Om jag hade kunnat förbereda mig på att rälsen skulle vika av
just då
Kvar
dunkar
jag
ändlöst
Jag är
en varulvs brud
I aftonen
under granarnas valv
står jag
med sänkt huvud
och blundar
i regnet
av svarta risgryn
Sakta
tätt intill
i mig
spränger han
med kyssande tassar
Och jag
sjunker
i slummer
hos dig
min dreglande månslav
Får jag
bygga ett bo
i dig
jag skulle vilja bygga
ett litet bo i mörktonat flotglas
som bara är mitt
i dig
då kan jag sitta där
och titta ut i dig
och så
små skärvor
i hemlighet
Överallt
slösar hon
Över alla
öser hon
ömhet
Hon håller bazar på torget och
delar ut sig i små paket fulla
av ömhet
skrapar ur
och kastar sin ömhet
i folks ansikten
Snart
därinne
kan hon höra tystnaden
springa omkring
och klappra
på bara benpiporna
Och nu
torkan
som börjar smula
och smula sakta och
sönder
Stilla
öppnar natten
sitt djupa sår
och jag
dinglar
som en tofs
bland drakmolnens skuggor
De stora orden
om livet
smakar kallt och
sötsyrligt
växer i mig
som äpplen
fyller min mun
stum.
Vad är mitt hjärta?
Kanske blott
ett maskrosdun
som seglar
i vinden
Pieces of Time (skriven i New York efter 9/11)
And the sky
one day
began to fall
At first nothing
a stillness
almost frozen
waiting to burst
breath held
The irrevocable moment
just before the fall
Then
the sky
in cascades of unicorn evils
comes raging down
not all in one
but in pieces
of time
diving
dissolving
into angel dust
days
turning gold-red
layers and layers
of skirts
fabric flaming
falling
almost gently
like streams
of lava
From here within I watch
the falling windows
stripped naked
screaming
I watch
the falling
of foreheads
fountains
crying lurid rain
I watch
the windfall
of lives
one by one
apples
loosing themselves
as they fall
The heart
out there
unknown to itself
unleafed
I watch it
back
and forth
back through times
long before the fall
back through eons
before the ice-color mirroring starlight
before
the first murmur
before the earth
before
the birth
of seeds
of silence
before the soul
and its
surrender
Back through moments
I watch the breath of invisible waters
freeze and
fall
Fall
Se hit du barmhärtige! Jag vädjar till dig, ja just du där som precis är på väg att att lyfta upp mitt lock. Inser du vad det är du tänker göra? Är du helt och fullt införstådd med vad du tar dig till? Oavsett om du är det eller ej, ber jag dig, att innan du skrider till verket, lyssna på vad jag har att säga dig: Det enda jag önskar i livet är att någon människa någon gång kunde kosta på sig att visa mig en liten smula vänlighet, att någon, om blott för en sekund, kunde skänka ett uns dräglighet till min usla tillvaro. Aldrig i hela mitt liv har en människa bemött mig med den minsta respekt, eller hänsyn. Inte ett leende, ett trevligt tilltal eller ens vanligt hyfs har jag fått uppleva!
Nej minsann, här tvingas jag stå, år ut och år in, och bokstavligen ta emot skit från allt och alla! All den unkenhet som människan häver ur sig, all dynga, får jag ta emot, ja, svälja! Äta upp!! Skoningslöst och utan minsta förvarning kommer det i störtflod, rakt ner i halsen bara, svisch säger det! Det konstiga är att människan, hur sadistiskt det än låter, verkar njuta av det.
Jag har många gånger i mitt stilla sinne grubblat över meningen med min existens, varför det blivit just min lott att i evigheters evigheter bli oskyldigt smutskastad. I vad består egentligen min skuld till släktet Homo Sapiens? Vad har jag gjort för att förtjäna denna vedervärdiga behandling?
Så du, innan du lyfter mitt lock, kan du svara på detta, eller åtminstone fundera över det en stund?
Med vänlig hälsning
Toan
Det var en gång en liten gris som var ute på promenad. Solen sken och den lilla grisen viftade på sin skära lilla knorr och vädrade med det lilla trynet i den doftande vårluften. Plötsligt stack en kossa fram sitt stora huvud bakom ett träd, muade och sa "Hejsan min lilla gris, vad heter du då?". Den lilla grisen stannade till, såg upp med små, skrämda ögon och svarade "Björn, jag heter Björn". Kossan brast ut i ett våldsamt skratt "Nej, nej min lilla vän, inte kan du heta björn inte, det kan bara björnar heta förstår du!"
Den lilla grisen fortsatte sin vandring och plötsligt hördes ett mjauande bakom en tuva. En katt visade sitt ansikte och sa "Hej lilla gris, vad heter du om jag får fråga?" Den lilla grisen lyfte försiktigt på sitt lilla huvud och sa lågt "Björn, jag heter Björn". Katten hånlog och väste "Nej, nej din dumma gris, det kan du inte heta!"
Färden gick vidare. Plötsligt stelnade den lilla grisen till. En stor skugga avteckande sig på vägen. Långa, vassa huggtänder blottade sig när den stora, farliga brunbjörnen öppnade sina käftar. Den lilla grisen fick inte fram ett ljud. Den skära knorren darrade och klövarna sprätte i jorden. Till slut kom en svag viskning "Bj..ö..r..n..., j..j..a..g... h..e.h..e.."Gris", presenterade sig björnen och räckte fram en stor varm tass. "Angenämt att råkas!"
Med tindrande ögon och sin skära lilla knorr dansande i vädret, skuttade den lilla grisen vidare, med den stora björnen vid sin sida.
Det var en gång en elefant som hade ett lite skojigt namn. Han hette nämligen nästan samma sak som det djur han var, han hette Fant. Fant var en mycket olycklig elefant, för av någon konstig anledning hade han en snabel som inte liknade någon annans. Fants snabel var väldigt, väldigt kort, alldeles för kort. Alla andra elefanter kunde stoltsera med sina långa snablar och svinga runt dem högt upp i träden, men inte Fant. Hans snabel var så kort att den knappt räckte upp till den minsta buske, ja så illa var det, att han nätt och jämnt kunde stoppa mat i munnen med den.
När de andra elefanterna lekte brukade Fant dra sig undan i ett buskage och på avstånd följa deras lustiga påhitt. Elefanterna sträckte ut sina snablar i skyn, fyllde dem med luft och så satte trumpetandet igång. Mäktiga toner fyllde luften, ekade mellan träden och fick löven att vibrera. Två elefanter fäste sina snabeländar mot varandra och lät de andra hoppa hopprep, twist eller gunga mellan dem. De virade sina snablar varv efter varv runt träden, t o m runt de allra tjockaste och högsta träden, de som nådde nästan ända upp till molnen.
Med stora svarta ögon betraktade Fant i sin ensamhet hur elefanterna skojade med varann så att de tjöt av glädje. Han suckade tungt och såg ned på sin egen lilla snabelstump. Så tog han tag i den och drog. Han slet och drog, med förgäves. Den blev inte det minsta längre utan bara öm och röd. Men han slet ändå, stampade i marken och frustade, och slet igen, men inget hände. Till slut föll han ihop i gräset. Snabeln värkte och sved där den låg i gräset, som var blött av Fants tårar.
Plötsligt kom ett jättevrål från ingenstans. Fant for förskräckt upp och såg med fasa hur ett lejon närmade sig de lekande elefanterna i vild galopp. De stora gråa djuren flydde hals över huvud i vild panik för de visste att om de stannade så skulle de bli uppätna av lejonet. Snart var hela elefantflocken utom synhåll förutom självaste elefanthövdingen som låg kvar på marken. Han hade snubblat på sin långa, kraftiga snabel och låg nu utan att kunna röra sig. Han kved och jämrade sig och stirrade med skräckslagen blick på lejonet som närmade sig allt snabbare. Utan att tänka rusade Fant fram och tvärstannde alldeles framför lejonet vars fradgande gap nu stod vidöppet.
Fant stirrrade vilddjuret stint i ögonen, spände sin ömma snabel allt vad han orkade och pressade fram en vissling. Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii lät det, först en aning skört och pipigt, sedan allt starkare. Lejonet hade aldrig sett en elefant med en så konstig snabel som dessutom gav ifrån sig ett så otrevligt ljud. Hon grimaserade (lejon är nämligen extra känsliga för höga ljud) och satte tassarna för öronen för att slippa oväsendet. Men Fant fortsatte iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii, trots att hans snabel gjorde så ont att det kändes som den skulle gå av, och till slut blev hans skri så gällt att det skar genom märg och ben på lejonet. Lejonhonan vacklade till, vände om och sprang rytande iväg.
Kvar på marken låg elefanthövdingen. Men han jämrade sig inte
längre. Saligt leende såg han upp på Fant, tackade honom av hela sitt hjärta och
förklarade att han aldrig skulle glömma det Fant hade gjort för honom. Han hade räddat hans liv.
Och det skulle man väl inte glömma så lätt.
Djupt inne i en stor, mörk skog låg en liten tjärn. I denna tjärn bodde en bäverhona. Hon var den vackraste bäver man kunde tänka sig med brunglänsande päls och ett par ögon glittrande som svarta opaler. Handjuren i skogen hade alla ett gott öga till Elvira, som bävern hette. De brukade stå och tjuvkika på henne om morgnarna när hon simmade ut ur sitt bo i vattenbrynet. Ibland försökte någon, räven, eller grävlingen, göra små närmanden, men hon bara fnyste och vände dem ryggen. Hon tyckte inte om att bli störd utan älskade att ligga och flyta på rygg, sola sig och dagdrömma.
En dag kom en giraff till tjärnen. När han fick syn på bävern som dök och gjorde svanhopp i vattnet, tvärstannade han och hukade sig försiktigt mellan träden. Han drog efter andan. Aldrig i hela sitt avlånga liv hade han skådat en så vacker varelse. Som paralyserad stod han, i andlös hänförelse, och stirrade på det vattenstänkade, guldskimrande livet och kände det med ens som fjärilar börjat dansa i hans blodomlopp. Han visste att från och med denna stund skulle han aldrig mer bli lycklig igen om ha inte fick återse denna gudasköna varelse. Han räknade till tre, sträckte på sin långa hals och tog så några trevande steg fram emot tjärnens strand.
Elvira såg ut att sova där hon låg, flytande på den spegellika vattenytan, djupt försjunken i drömmerier. Giraffen svalde, en gång, två gånger. Hans tunga kändes torr som sand och ville inte röra sig, utan låg stel och kall som en död orm i munnen. Till slut harklade han sig och fick med sträv röst fram: "Hej min sköna!" Elivra låg som förut, utan att röra sig i vattnet. "Hej min ...." började den sträva rösten igen. Elvira vaknade med ett ryck ut sin dvala och såg bort mot den avlånga varelsen på stranden. Giraffen kände hur hans knän började skaka. Vilka ögon! Han var tvungen att kliva ett steg åt sidan för att inte trilla omkull. "Ge dig iväg", fräste bävern och försvann under vattnet. Efter en lång stund stack hon upp huvudet ovanför vattenytan. När hon fick se giraffen stå kvar på stranden, tog hon i med all kraft och vrålade: "Försvinn!" . Med dröjande steg vände giraffen om och stapplade tillbaka in i skogen.
Nästa dag, hände samma sak. Och nästa. Och nästa. Men giraffen gav sig inte. Ju mer bävern avvisade honom desto ihärdigare blev han i sina försök att vinna hennes hjärta. Varje dag stod han i timmar, gömd bakom träden, och dreglade vid åsynen av sin älskade, och grubblade och grubblade. Varför ville hon inte ha honom? Han som var en sådan stilig giraff. Och nog visste han hur man skulle föra sig allt. Särskilt med damer. De senaste gångerna han besökt henne vid tjärnen hade han visat henne den största respekt, en sådan som bara anstår en riktig gentlegiraff. På alla tänkbara vis hade han bedyrat sin kärlek för henne. I timme efter timmehade han deklamerat självskriva verser och dikter så innerligt som bara en giraff kan, och med vibrato på rösten. Hela nätterna igenom hade han stått böjd över hennes bo, sjungit kärlekssånger och ylat sin kärleksklagan så att tjärnens svarta vatten krusades och månens låga flämtade. Men ack, den sköna var omöjlig att beveka. Hon hade ett hjärta av sten, tänkte giraffen sorgset.
Elvira låg i vattnet. Solen värmde nosen och himlen däruppe var så stor och så blå, men Elvira var inte lycklig. Hennes fridfulla dagar var endast ett minne blott, sedan det en dag kommit ett hemskt odjur till skogen och börjat våldgästa henne. Hon suckade, varför var alla som uppvaktade henne så klumpiga och fula, och denna som till råga på allt var gul och prickig? Hon som så många gånger legat och drömt om "Den rätte", en osviklig förförare som skulle komma och stjäla hennes hjärta, lämna henne, och en dag återvända för att stanna för evigt.
Men så en dag när hon som vanligt låg i vattnet (inte utan att vara på sin vakt, för hon visste ju att när som helst kunde den avlånge otäckingen med buller och bång dyka upp mellan träden), hände inget. Skogen låg öde. Inte det minsta knäpp i någon trädstam, inte ett löv som rörde sig. Och ingen långhalsad figur som sjöng poem på stranden. Otroligt! Elvira sprang till och med upp ur vattnet och kikade in i skogen för att försäkra sig om att ingen var där. Och sannerligen, hon var helt ensam. Vilken lycka! Hon kunde inte tro det! "Men, men han kommer väl imorgon...", tänkte hon och skuttade ner i vattnet.
Veckorna gick och bävern tillbringade sina dagar som förut. Det var bara en sak som inte var densamma. Ingen giraff hade någonsin mer synts till på stranden. Elvira kunde inte låta bli att undra vad den prickiga filuren hade tagit vägen. "En sådan falskspelare!", tänkte hon, "Ena dagen vill han offra sitt liv för mig, och nästa dag han glömt mig." Hon svalkade sin solbrända nos i vattnet och kröp ihop i boet för att sova. Men sömnen kom aldrig. Tankarna irrade runt i huvudet och hon vände och vred på sig om och om igen, men kunde omöjligt komma till ro. Hela natten igenom låg hon och lyssnade till sina oroliga hjärtslag som hamrade därinne i bröstet.
Så kom hösten. Vattnet blev kallare och löven föll från träden. Djuren i skogen förberedde sig för vintern, så även Elvira. Dagarna igenom letade hon efter mat, men eftersom hon sov dåligt om nätterna blev hon fort trött och åt inte tillräckligt. Hon magrade av och pälsen glänste alltmindre. Det blev allt kallare och hon fick svårt att hålla värmen i boet. Inga beundrare kom längre till tjärnen eftersom den vackra bäverhona de en gång sett ligga och sola sig och plaska i vattnet, inte längre syntes till. Numera strök där omkring en gammal tärd bäver med grånad, tovig päls och grumlad blick.
Snön föll och tjärnen frös till is. Kalla vindar trängde in i boet och skar i Elviras skinn där hon låg matt, med halvöppna ögon och kämpade med tunga, rosslande andetag. Ett mörker var just på väg att omsluta hennes ögon när ett avlägset ljud plötsligt nådde henne. Mycket svagt, men med en egendomlig skärpa trängde ljudet genom stormens tjut, in i hennes bo och skakade liv i hennes medvetande. Med en kraftansträngning lyfte hon huvudet och lyssnade. Ljudet ökade i styrka. Nu hörde hon. Det var en röst. Med vibrato. Hon försökte ropa till svar men fick inte ens fram en viskning. Hon samlade sina sista krafter och försökte kravla sig ur boet, men föll ihop i de frusna kvistarna. Utan att kunna röra sig låg hon, stelfrusen, med snön piskande i ansiktet och lyssnade. Inte ett ljud hördes. Ingen röst, bara den vilda stormen som skakade marken och tjöt allt högre.
Så sänkte sig en avlång skugga över Elviras kropp. Alldeles nära hörde hon den lugna, välbekanta rösten "El..vi...vi..ra? Ha..ha..ll.ll..åå?" En varm våg av luft svepte genom hennes kropp och hennes frusna hjärta tinade, allt var som i ett töcken och för ett ögonblick kändes det som hon flög. Sedan låg hon på en mjuk var bädd av hår och vaggades till sömns av den röst, som så länge hon kunde minnas hade sjungit i hennes inre.
Och har man tur så kan man fortfarande, djupt inne i den stora skogen, vid den lilla tjärnen, stöta på en giraff med gråsprängd kalufs promenera stolt längs stranden, med sin älskade bäverhona tryggt slumrande mellan hornen.